Linturetkiä – Fågelutfärder

silkkiuikku

valokuva Rauli Ranta

LINTURETKET KIRKONKYLÄN KOULULAISTEN KANSSA

Olin joitakin vuosia ”haaveillut” järjestäväni linturetkiä kirkonkylän koululaisille ja kun vuonna 2014 keväällä jätin säännöllisen päivätyön pysyin toteuttamaan ”haaveeni”. Toukokuun puolivälin paikkeilla, parhaaseen lintuaikaan, vein Kirkonkylän koulun 3-4 luokkalaiset ja 5-6 luokkalaiset noin tunnin mittaisille linturetkille lähimaastoon. Reitti koululta rantaan kulki eri elinympäristöjen kautta: taajama, puisto, metsä, pelto, ranta ja järvi. Pienessä ajassa ja lyhyeen retkimatkan aikana pääsimme tutustumaan monipuolisesti paikallisiin lintulajeihin ja joihinkin muutolla oleviin lintulajeihin. Hyvistä kokemuksista innostuneena linturetket Kirkonkylän oppilaiden kanssa ovat jatkuneet ja vuonna 2015 laajensin retkeilyä koskemaan myös Kapellby skola. Retkien aikana olemme havainneet 1530 eri lajeja: perinteisistä taajamalinnuista vesilintuihin. Nyt tästä on jo tullut mukava perinne!

Tämä on minun panokseni kylällemme ja jos onnistun innostamaan yhdenkään nuoren lintuharrastuksesta ja luonnossa kulkemisesta olen todella tyytyväinen.

 

 

Fågelutfärder med eleverna från skolorna i kyrkbyn

Jag hade i några år ”drömt” om att ordna fågelutfärder med eleverna från Kyrkbyns skolor och när jag drog mig tillbaka från det regelbundna arbetslivet våren 2014 kunde jag förverkliga ”drömmen”.  I mitten på maj, den bästa fågelskådningstiden, tog jag 3-4 klassisterna och 5-6 klassisterna från Kyrkonkylän koulu på en ungefär timmes fågelutfärd till näromgivningen. Rutten från skolan gick via olika biotoper: tätort, park, skog. åker, strand och sjö. På en liten tid och under den korta rutten kunde vi mångsidigt bekanta oss med lokala fågelarter och några arter på flyttning. Uppmuntrad av den goda responsen fortsatte fågelutfärderna år 2015 och då jag tog med eleverna från Kapellbys skola. Under rutten har vi fått bekanta oss med  15-30 olika fågelarter: från typiska tätortsarter till sjöfåglar Nu har utfärderna blivit en trevlig vårrutin!

Detta är mitt bidrag till vår by och om jag får ens en elev att intressera sig för fågelskådning och naturen har jag lyckats och kan vara nöjd.


Lintuharrastaja Henrik Westerholm 

brunand

Vädret var fint och soligt. Perfekt för fågelskådning, nu i maj, den tiden då flyttfåglarna börjar komma tillbaka och bygga bo. Alla i klassen har någon fågelskådare i sig och de flesta hade kikare med sig. Varje gång vi stannade så observerade vi en ny fågelart. Vi kom upp till 30 olika fågelarter men utan Henrik hade vi inte sett eller hört lika många arter. Sen gick vi ner till stranden, där antalet fågelarter ökade. Det blev ännu roligare när fick se till andra sidan Lappträsket via Henriks proffsutrustning. Vissa fågelarter såg eleverna, men de flesta såg Henrik eller rättare sagt kände igen dem på lätet. Vattnet var stilla och det gynnade sjöfåglarna att visa sig. Det var en väldigt rolig utflykt till bekanta platser och man fick litet mera information om fåglar. När vi återvände fick Henrik som present en skjorta där det står Kapellby skola på ryggen. En lyckad fågelobservationsutflykt var slut, men vi hoppas att Henrik återvänder nästa år med flera fågelskådningar.

TACK HENRIK FÖR EN FIN FÅGELSKÅDNINGSUTFLYKT!

Klass V-VI/Kapellby skola

 

 

Tamborito i Panama

Panama_Dance_&_Dress

Den panamenska folkdräkten la Pollera.

Då Panama för närvarande är på tapeten som ett veritabelt skattesmitarparadis, kan jag inte låta bli att plita ner några personliga glimtar från den tid då jag bodde där som en 20-årig snärta.

Jag var förlovad med en ålänning som efter Hanken dragit iväg till ett praktikjobb på ett rederi i Panama City. Ung och otålig som jag var beslöt jag att ”råmppa” efter honom dit. För en fattig flicka som jag gällde det att  hitta ett billigt sätt att ta sig över Atlanten. Jag lyckades få tag på ett finskt lastfartyg som gick på Sydamerikalinjen och efter många om och men fick jag åka med som enda passagerare. Den långa resan till havs var ett äventyr för sig. I ekvatorialbältet var solen så brännande het att jag fick andra gradens brännsår på min bleka vinterhud. Vi råkade ut för en rasande storm som pågick i dagar. Då fartyget gång efter annan dök ner i havsdjupet och lyckligtvis upp igen darrade hela skrovet som i vånda. I Bremen, där jag gått ombord, hade folk på kajen varnat mej och sagt att ”den där skorven kommer aldrig fram”. Men det knarriga fartyget red ut stormarna och då det klarnade upp kunde jag till min förtjusning se Södra Korset på södra klotets stjärnhimmel.

I Karibien åkte vi igenom det smaragdgröna Sargassohavet och den snärjande tången där ålarna leker. Delfinflockar roade sig vid bogvattnet och stora stim av flygfisk landade på däcket. Då Panamas kustremsa dök upp fick hindersbyflickan för första gången syn på den tropiska djungeln och den grannröda vulkanjorden. Efter veckor till sjöss var det skönt att sätta fötterna på fast mark och mötas av en enorm färgprakt och doft från blommande acasiaträd och hibiscusbuskar. Fruktträden dignade av papayas och mangos.

Panama var ett skatteparadis redan då. Skattesatsen låg på 3 %. Landet ägdes av några få stenrika familjer. Det fanns i princip bara två samhällsklasser, de rika och de fattiga. Orättvisan var total likaväl som korruptionen. De fattiga bodde i slumområden och många livnärde sig på att jobba som tjänstefolk hos de rika och vid lägliga tillfällen stjäla från dem av deras överflöd. I huvudstaden Panama City vimlade det av olika nationaliteter, folk från världens alla olika hörn hade sökt sig dit för att pröva sin lycka.

Även unga människor från Finland hade på kort tid jobbat upp sig och blivit stormrika. Några tekniker från Österbotten, som jobbade med installation av hissar, körde omkring i egna Porschebilar och någon hade t o m eget flygplan. En närpes hade också gjort sig en större förmögenhet genom att föda upp bifftjurar på sin hacienda uppe i bergen.

Ett finskt par som jag lärde känna hette Pekka och Lola. De hade av någon orsak rymt från Finland och kört med bil genom Europa till Algeriet där de sålt bilen och för pengarna tagit sig till Panama. De hade inte ett korvöre då de kom fram och bodde ute under bar himmel. Lyckligtvis fick de jobb på en nattklubb där de uppträdde med att dansa polka klädda som fattiglappar.  Men ganska snart hade de eget företag och kunde levde flott och gott.

Många äventyrare passerade Panamenska näset. Jag minns speciellt en finsk flicka som iförd en lång ljusblå nylonklänning kom cyklande från Costa Rica. Hon var någon sorts politisk agitator men jag lyckades aldrig lista ut vad budskapet var.  Hon försvann vidare på sin cykel och jag fick senare veta att hon blivit arresterad i Colombia och satt bakom lås och bom. Hennes far var den kände svampexperten professor Toivo Rautavaara. En annan tokstolle på cykel var en irländare, som åkte omkring i världen med en apa på pakethållaren. I tropikerna cyklar ingen vettig människa.

En ung svensk man som hette Marbäck och var från Äppelviken i Stockholm var anställd av ett banankompani som djungelexplorer. Ensam och endast iförd gummiskor och ett par shorts högg han sej fram med matchete genom djungeln för att leta nya platser för bananodlingar. Han var inte rädd varken för pumor eller giftormar utan påstod att de farligaste djuren var de små insekterna, sandflugor och moskitos, som kunde göra en människa både blind och galen.

Den svenska konsuln i Panama City hette Kalle Jansson. Han hade som ung jobbat som maskinist på en svensk båt men hoppat av i Panamakanalen. Han ägde nu en skeppsmäklarfirma, en stor räkflotta och var övermåttan rik.  Han var gift med en rödhårig irländska och de hade 13 barn, alla rödhåriga. Irländskan höll på med välgörenhet i slummen och jag hängde med och fick i uppdrag att lära kvinnorna att koka karameller, som de kunde sälja och förtjäna en slant på.

Fint besök hade vi också då revykungen Gustav Wally, en av de rika svenska Wallenbergarna, kom till Panama.  Han ägde fartyg som seglade under panamaflagg och en räkflotta. En gång hade han Ingrid Bergman och Lars Smith med sig som gäster. Det var  ett möte med storheter man aldrig glömmer. Vi fick senare låna Wallys lyxiga lägenhet i en skyskrapa i N.Y.

Medeltemperaturen var 30 grader. Under regnperioden var fukthalten uppe i 80 %. Det gjorde bl a att skorna och kläderna i garderoben möglade. Vår första son födde jag på ett lokalt BB på en stor utbredd presenning allt medan moskiterna bet mej både här och där. Efter förlossningen var vi föderskor tvungna att ligga i dagar med benen upphöjda i specialgjorda ställningar där en elektrisk lampa var uppriggad så att den hängde mellan benen. Ett skynke lades över för att dölja härligheten. Värmelampor skulle förhindra infektioner i den höga fukthalten. Då vänner kom och hälsade på spelade vi kort på sängkanten. De verkade ta det som den naturligaste sak i världen att en hel sal låg med benen i vädret.

Evert Taube besökte Panama under ungefär samtidigt som vi bodde där. Det var då han skrev den kända sången ”Pepita dansar Tamborito i Panama”.


Isa Stenberg

I yrkeslivet jobbat inom den etablerade teatern både i Finland och i Sverige.
Numera pensionär, bosatt på Kaplansgården i Kapellby, Lappträsk.

 

Pääsiäisvilinää kirjastolla

Ennen pääsiäisen viettoon laskeutumista kuhisi Lapinjärven Kirkonkylän kirjastolla ja Koko Kylän Työhuoneella värikäs joukko! Keskiviikon ohjelmassa oli Tipun etsintää kaikille lapsille ja lapsenmielisille, Pääsiäisiloitteleva Ompeluseura ja illalla vielä Lapinjärven Marttojen Kässäillan pääsiäismunapaja.

12899660_906986129422488_1292785397_n

pääsiäis1

12900064_906987032755731_151851495_n

12516546_1283524854997566_1536919611_npääsiäis212884413_906986912755743_130910041_n

Rauhallista Pääsiäistä!

Koko Kylän Työhuoneen kulttuuri-illat

12272584_896138767173891_1953779193_n

Koko Kylän Työhuoneen kulttuuri-iltojen sarjan aloitti ennen hiihtolomia pidetty Kazakstan-ilta. Lapinjärveläinen, Kazakstanista kotoisin oleva Elmira Liljeqvist oli järjestänyt upean illan tutustuttaen monikymmenpäisen vierailijajoukon maansa kulttuuriin. Väkeä oli yli viisikymmentä henkilöä, tunnelma oli lämmin – ja tiivis. Iltaan oli kutsuttu myös arvovaltainen joukko vierailijoita Kazakstanin suurlähetystöstä!

12833391_896138780507223_1736198094_n

Kulttuuri-illan aikana tutustuimme perinteisiin tapoihin, ruokaan ja musiikkiin. Eräs vieraista soitti perinteistä kazakstanilaista perinnesoitinta, kobyzta. Kauniiseen kävelemään lähtevän lapsen seremoniaan kuuluu lapsen jalkojen ympärille sidotun nauhan katkaiseminen arvovaltaisen ja viisaan henkilön toimesta. Näin lapsi saa nauhan katkaisijalta hyviä ominaisuuksia mukaan elämänsä varrelle. Juhlallisuuteen kuuluu tietenkin olennaisena osana pienet lahjat seremoniaan osallistuneille.

12834954_896139300507171_1747458524_n

Kulttuuri-illassa oli tarjolla maistiaisia huikeista perinneruoista. Liha on kazakstanilaisille tärkeä raaka-aine aterioiden valmistuksessa ja sitä tarjoillaan usein monessa eri muodossa. Kazakstanissa käytetään paljon hevosen sekä lampaan lihaa ruokien valmistamiseen. Ruoissa hyödynnetään kattavasti koko eläin ja maistiaisina tarjottiinkin kartaa, keitettyä ja maustettua hevosen suolta sekä shuzhikia, hevosenlihamakkaraa.

Esillä oli myös erilaisia upeita perinteisiä kansallispukuja ja taidetta.

12833264_896138823840552_1757147645_n

Koko Kylän Työhuoneen kulttuuri-illat tuovat iloisen tuulahduksen Lapinjärvelle kotiutuneiden kotimaista. Kulttuuri-iltojen sarjaa jatkaa Espanja-ilta. Myöhemmin tiedossa on myös tutustumista Amerikkalaiseen kulttuuriin. Jos olisit kiinnostunut pitämään kulttuuri-iltaa Koko Kylän Työhuoneella, ota rohkeasti yhteyttä kokokylantyohuone@gmail.com !

Mexico


jungle-289137_640

Inspirerad av Isa Stenbergs berättelse on tågluffning  ska jag ta er med på en strapatsrik tur till djungeln. Av en händelse städade jag några hyllor och lådor och hittade min mexikanska dagbok från slutet av 1980 – talet.
Pyramider- jo jag visste att de fanns i Egypten, vi har ju alla sett bilder av dem. Men att det skulle finnas ett otal av dem i Mexico och Guatemala, ja det hade jag ingen aning om. Res själv och se, det gjorde jag.

Det var en grupp konstintresserade finländare som reste iväg vid jultiden och till programmet hörde en vandring till ett område med pyramider som hade upptäckts så sent som på 1940- talet. Man undrar då varför så sent, de hade ju funnits där sedan urminnes tider. Jo, om man inte håller djungelväxtligheten tillbaka så tar den över på några få år, området var helt enkelt övervuxet i hundratals år!

Kvällen före vandringen körde vi till den avlägsna byn Lacanjan  i södra Mexico nära gränsen till Guatemala. Vi övernattade i en gles barack i enkla sängar med ett lakan över oss. Vi frös om natten men frukosten värmde kroppen och resten gjorde solen på dagen, det blev över 30 grader värme, minst. Vi hade lämnat vårt bagage på flera olika ställen i landet och hade nu bara det vi behövde för den dagen i ryggsäcken. En matsäck med kokta ägg, mackor, frukt och en och en halv liter vatten bjöds oss och tillsammans med en eller att par tunga kameror, sololjor mm. blev säcken till ett monster av tyngd på den arma ryggen.

Våra vägvisare var två lacanjaindianer, unga gossar med långt svart hår, vit skjorta och bastanta kängor. De ilade framför oss med jetfart, vi kämpade efter på stigar med rötter, balanserade på hala spångar över vattenområden och rundade stora träd med rötter utanpå marken, det gällde att hålla balansen. Det gick upp och ner, det blev hett, fötterna brände och säcken vägde tusen kilo. Men ovanför välvde sig växtligheten, vi gick som i en tunnel av grönt, fåglar skvattrade, apor snattrade, vi såg tukaner och många andra fåglar som vi inte kände igen. Vi såg inga jaguarer , inga ormar heller för vi hade stavar som vi stötte i marken för att skrämma dem, de fanns nog där någonstans.

Väl inne på pyramidområdet i Bonampak kunde vi sätta oss ner med matsäcken, beundra pyramiderna och klättra upp i dem. Här fanns fina målade fresker, alldeles fenomenala. Pyramiderna var heliga platser och många ceremonier och grymma offerriter hade förekommit. Om de mäktiga ledarna för många hundra år sedan hade tagit slavar i strider kunde de offras, blodsoffer blidkade gudarna! Man kunde sticka vassa saker genom tungan eller intima delar, ju grymmare desto bättre…. Numera är de här områdena beundrade av eftervärlden.

Återfärden gick i samma snabba tempo, vi hade vilat några timmar och dagen började luta mot kväll. Indianerna ville för allt i världen inte stanna kvar i djungeln i mörkret, skogen var full av onda andar, vad som helst kunde hända med vilddjuren också. Vi höll med av fullaste hjärta och kutade på.

Jag glömmer aldrig smaken av den färska ananas vi fick vid slutpunkten, den smakade himmelskt för törstiga vandrare. Hur långt vi gick? Det kunde ha blivit 10-15 km enkel väg, fågelvägen betydligt färre men stigarna ( eller inga stigar alls) gick i kringelikrogar. Urinvånarna räknar sådana turer i halv- och heldags vandringar. Vår var definitivt heldags! Sen skumpade vi tillbaka dit vi skulle i sex timmar i en skraltig lastbil, åtta, tio personer i nattmörkret. Den mexicanska chauffören stämde upp med sång, timmarna flöt fram i ett saligt trött tillstånd….


Eva Rosas
Kultursekreterare i kommunen under 1980-1990 talet
Numera pensionär med många minnen.

Att resa är att leva – Matkustaminen on elämistä

Vinterns stränga kyla med den påföljande halkan har gjort att många av oss äldre har blivit stugsittare. Om man saknar sällskap och inte har någon att prata med får man ägna sig åt trevliga minnen.

Jag tänker tillbaka på 80-talets tågluffartider och människor och livsöden jag mött under resorna. För en billig penning kunde man lösa ett interrail pass. Min yngste son var nio år då han och jag tillsammans började tågluffa. På den tiden kunde en ensam mamma med en liten pojke utan större betänkligheter tryggt åka ut i Europa.Vi hade med oss tält, sovsäckar och spritkök i rinkarna, ryggsäckar modell större. En dam som var lite fin i kanten påpekade syrligt att vi skämde ut Champs Élysées då vi gick där med våra ryggsäckar och kastruller.

Europas kulturskatter på muséer och i katedraler i all ära, men mötet med människor från världens olika hörn fascinerade kanske ändå mest. På campingplatserna kunde man träffa folk från när och fjärran och även färgstarka övervintrade hippies och globetrotters, som framstod som vidsynta och världsvana personer. De var ständigt på väg någonstans, från  land till land, från världsdel till världsdel. På campingen lekte barnen glatt och obekymrat med varandra trots olika språk och nationaliteter.  

På långa tågresor finns det gott om tid att bekanta sig med folk. Människor möts och skiljs, några minns man, andra inte. På en tågresa genom Balkan hade vi fått sällskap i kupén av en äldre svartmuskig man. Vi hade inget gemensamt språk och då jag inte förstod vad han med yviga gester och mimanden försökte berätta, krängde han av sig skjortan och visade på långa svarta ränder på ryggen. Han hade varit fallskärmsjägare under kriget. Ränderna var ärr av brännskador som han fått vid ett hopp då han landat på en högspänningsledning. Andra passagerare strömmade till och tittade medlidsamt på hans skador. Med kläderna på hade han varit en vem som helst. Utan skjorta blev han en hjälte.

Också tågromanser utspelades inför nyfikna ögon. Jag minns speciellt en resa genom Tyskland mot Aten, där kärleken tog sig underliga vägar. Vi åkte i den billigaste kupéklassen, en sex personers liggvagn för både män och kvinnor. En otroligt vacker svensk flicka, med rötter i Kroatien, hade en brits i vår kupé.  Hon hade ett svårt handikapp, hon stammade alldeles ohyggligt. Det var nästan obegripligt att förstå vad hon försökte säga. Hon var förlovad med en ung man i Zagreb och var nu på väg för att gifta sig med honom. I Berlin fick vi sällskap av en kille med en gitarr i handen och ring i örat. Han liknade Elvis Presley, förutom att några tänder fattades framme i munnen. Det visade sig att han var en romer, jobbade i Tyskland och var på väg hem till Jugoslavien. Dessa två unga människor föll handlöst för varandra. Han sjöng och spelade för henne och vi andra jammade med. De talade bägge kroatiska och han verkade inte lägga märke till hennes svåra talfel. På perrongen i Zagreb gjorde hon slut med den väntande brudgummen. Elvis hade vunnit hennes hjärta. Väl hemma igen fick jag ett brev av henne. Jo, de hade gift sig och han hade varit hos tandläkaren och fyllt luckan i tandraden.

En annan oförglömlig medresenär var en något excentrisk engelsman.  Han var en railroadman som åkte på tågsemester med Cooks European Timetable under armen, en försvarlig lunta med tågtidtabeller från hela Europa. Han hade memorerat alla tågtider. Spänd som en fjäder väntade han på att följande station skulle dyka upp. Om tidtabellen inte höll tappade han fattningen och gormade på  konduktören. Han var extremvarianten av en nitisk tjänsteman. Vi  tyckte att han var en knäppskalle och hade väldigt roligt åt denna don Quichottes kamp med Cooks tidtabeller.

En sommar tågluffade vi på den Pyreneiska halvön i den värsta hetta jag varit med om. På tåget mellan Madrid och Lissabon kändes det som att luften kokade. I kupén hade vi sällskap av en rödhårig skotte med vita ögonfransar. Med svetten rinnande berättade han i förtroende att Interpool jagade honom. Saken var den, förklarade han, att han hade jobbat med att på morgnarna bära ut mjölkflaskor till husmödrarna i Edinburg. En dag fick han nog och ville vidga sina vyer, som han uttryckte det. Han avvek från mjölkleveranserna utan att meddela chefen och drog iväg på tågluffarresa. Han påminde om en albino, lika vit i hullet som mjölken han burit ut. Vi hade lite svårt att tro att Interpool jagade ett mjölkbud. Om det inte var så att han i hastigheten stoppat mejerikassan på sig. Hur det var med den saken får vi aldrig veta.

Att tågluffa är inte lika populärt som förr. Dels har vi blivit bekvämare och dels har det blivit farligare. Men oss har det gett stunder som vi aldrig glömmer. Som den morgonen då vi lätt chockade tittade ut från vårt tält på Camping Michelangelo ovanför Florens. Vi hade nämligen kvällen innan i mörkret inte märkt att vi slagit upp tältet mitt i ett punkarläger! Det kändes först lite skrämmande med alla dessa män i sina svarta slitna kläder, nitar, nålar och färgade tuppkammar. Men som tur var gillade de oss och vi fick stanna kvar på deras revir.

Det var Hans Christian Andersen, sagofarbrorn, som myntade uttrycket:
Att resa är att leva.


Isa Stenberg

I yrkeslivet jobbat inom den etablerade teatern både i Finland och i Sverige.
Numera pensionär, bosatt på Kaplansgården i Kapellby, Lappträsk.

***********************************************************************

Talven kiristävä kylmyys ja sitä seurannut liukkaus on pakottanut meidät vanhemmat ihmiset pysymään neljän seinän sisällä. Jos kaipaa seuraa, eikä ole oikein ketään kenen kanssa jutustella, voi itseään viihdyttää mukavilla muistoilla.
Palaan ajatuksissani 80-luvun junareissuihin, ihmisiin ja elämänkohtaloihin, joihin tutustuin matkojen aikana. Silloin oli varsin edullista hankkia interrail-passi. Siihen aikaan pystyi huoletta matkustamaan äiti kaksin pienen poikansa kanssa ympäri Eurooppaa. Meillä oli rinkassa teltta, makuupussit ja kaasukeitin. Kerran tosin eräs hienompi nainen epäili hieman, että mitähän teimme Champs Elyseen katukuvalle rinkkoinemme ja kattiloinemme..

Kaikki kunnia Euroopan kulttuuriaarteille ja museoille, mutta tapaamiset ihmisten kanssa maailman eri laidoilla kuuluivat varsin kiehtoviin kokemuksiin matkojen aikana. Leirintäalueilla tapasi ihmisiä läheltä ja kaukaa, värikkäitä hippejä ja maailmamatkaajia, jotka ennenkaikkea olivat avarakatseisia ja hienostuneita persoonia. He olivat alinomaa matkalla jonnekin, maasta maahan, maanosasta toiseen. Leirintäalueilla lapset leikkivät iloisesti toistensa kanssa, huolimatta erilaisista kielistä ja kansallisuuksista.
Pitkien junamatkojen aikana oli hyvää aikaa tutustua ihmisiin. Ihmiset tapasivat ja erosivat, toiset jäivät mieleen, toiset eivät. Eräällä junamatkalla Balkanin läpi saimme seuraksemme tumman vanhemman miehen. Meillä ei ollut yhteistä kieltä ja kun en ymmärtänyt, mitä hän runsailla eleillä ja ilmehtimisellään yritti kertoa, otti hän paidan pois ja näytti pitkät, mustat jäljet selässään. Hän oli ollut laskuvarjojääkäri sodassa. Jäljet olivat palovamma-arpia, jotka hän oli saanut erään hypyn päättyessä sähkölinjoihin. Muita matkustajia virtasi katsomaan hänen arpiaan. Vaatteet päällä hän oli kuin kuka tahansa. Ilman paitaa tuli hänestä sankari.

Junaromansseja osui myös uteliaisiin silmiin. Erityisen hyvin muistan erään matkan Saksasta Ateenaan, jonka aikana rakkaus teki taikojaan. Matkustimme halvimmassa vaunussa, kuuden hengen makuuvaunussa naisten ja miesten kanssa. Eräs uskomattoman kaunis ruotsalaisnainen, jolla oli juuria Kroatiassa, matkusti kanssamme samassa vaunussa. Hänellä oli erittäin hankala puhevaikeus; hän änkytti hyvin voimakkaasti. Välillä oli todella hankalaa ymmärtää, mitä hän yritti sanoa. Nainen oli kihloissa erään Zagrebilaisen nuoren miehen kanssa ja oli nyt matkalla hänen luokseen mennäkseen naimisiin. Berliinissä seuraamme liittyi mies kitara kainalossa ja korvakoru korvassa. Hän muistutti Elvis Presleytä, tosin muutama etuhammas puuttui. Osoittautui, että hän oli romani, joka työskenteli Saksassa ja oli nyt matkalla kotiin Jugoslaviaan. Nämä kaksi nuorta ihmistä lankesivat aivan täysin toisiinsa. Mies soitti ja lauloi naiselle ja me muut jammailimme mukana. Kummatkin puhuivat kroatiaa ja mies ei näyttänyt huomaavankaan naisen vaikeaa änkytystä. Laiturilla Zabreskissa nainen erosi odottavasta sulhasestaan. Elvis oli voittanut sydämen.
Kotona sain kirjeen häneltä. He olivat menneet naimisiin ja sulhanenkin oli saanut hammaslääkärissä uudet hampaat puuttuvien tilalle.

Toinen unohtumaton matkaseura oli eräs omalaatuinen englantilainen. Hän oli rautatieläinen, joka oli junaili kainalossaan Cooks European Timetable – uskomaton paperipinkka, joka sisälsi kaikki Euroopan juna-aikataulut. Hän oli opetellut kaikki aikataulut ulkoa. Jännittyneenä kuin viulunkieli, hän odotti, että seuraava asema tulee näkyviin. Jos aikataulu ei pitänyt, menetti hän malttinsa ja marmatti konduktöörille. Hän oli loistoesimerkki intohimoisesta virkamiehestä. Meidän mielestämme hän oli hieman kajahtanut ja varsin huvittuneena seurasimme don Quijoten kamppailua Cooks`n aikataulun kanssa.

Yhtenä kesänä reilasimme Pyrenneiden niemimaalla ja silloin oli tukalin helle, missä olen ikinä ollut. Junassa Madridin ja Lissabonin välillä tuntui, että ilmakin kiehui. Vaunussa seuranamme oli punatukkainen ja valkoripsinen skotti. Hiki valuen hän luottamuksellisesti kertoi, että Interpol jahtasi häntä. Asiahan oli niin, selvensi hän, että hän oli työskennellyt kuljettaen maitopulloja Edinburgin emännille. Eräänä päivänä hän sai tarpeekseen ja halusi avartaa näkymiään, kuten hän ilmaisi. Hän jätti maitotoimitukset ja ilmoittamatta pomolleen lähti interreilaamaan. Hän muistutti albinoa, iho oli yhtä vaalea, kuin maito, jota hän oli toimittanut. Meidän oli hieman vaikeaa uskoa, että Interpol olisi maitopojan perässä. Ellei sitten mukaan lähtenyt lähtötuoksinnassa meijerin kassa. Sitä emme saa koskaan tietää.

Interreilaaminen ei ole enää niin suosittua kuin ennen. Osittain ihmisistä on tullut mukavuudenhaluisempia, osittain siitä on tullut vaarallisempaa. Meille se on kuitenkin antanut muistoja, joita emme koskaan unohda. Kuten sen, kuinka eräänä aamuna hämmästyimme katsoessamme ulos teltastamme Camp Mighelangelossa, Florensen ulkopuolella. Olimme illan pimeydessä pystyttäneet teltan keskelle punkkarileiriä! Aluksi hieman säikäytti kaikkien kuluneiden vaatteiden, niittien, naulojen ja värikkäiden irokeesien keskellä. Onneksi he kuitenkin pitivät meistä ja saimme viipyä hetken heidän reviirillään.

Satusetä Hans Christian Andersen loi ilmaisun:
Matkustaminen on elämistä.


Isa Stenberg
Ammattielämässään työskennellyt teatterin parissa sekä Suomessa, että Ruotsissa. Nyttemmin eläkeläinen, joka asuu Lapinjärven Kirkonkylällä.

Tekstistä vapaasti kääntänyt Heidi Norra

MEIJERI-BLUES-PELIMANNIN JAARITUKSIA

Vanhan vitsin mukaan kysyttäessä soittajalta lähtisikö tämä hakemaan parin sadan kilometrin päästä puunoksalta roikkuvan satasen, vastaus olisi ehdottomasti kielteinen. Jos taas parin sadan kilometrin päässä on tarjolla keikka, josta saisi satasen, vastaus on ehdottomasti myönteinen. MeijeriBlues 2015 -pelimanniporukasta toinen, Reino Ruutana & Tyrvään Närhet pisti hieman paremmaksi vastattuaan jo toistamiseen treenikämpältä noin 150 kilometrin päässä olevaan keikkatarjoukseen myönteisesti – safkapalkalla. Pelkkä sapuska ei kuitenkaan olisi saanut pumppua liikkeelle. Muutakin tarvittiin.

Mikä sitten sai aktiivikeikkailunsa jo vuonna 2008 lopettaneen bändin muuttamaan paitsi mielensä myös repertuaarinsa? Tanssi-&bilemusa – ”humpasta Hendrixiin” – vaihtui bluesin, bluesrockin ja Led Zeppelinin suuntaan, ja vuoden ainokainen keikkamme on tehty jo toistamiseen MeijeriBluesissa. Yksi syy toki oli keikasta johtuva tavoitteellisuuden kasvu, mutta se ei ollut ratkaisevaa. Raatailtaessa pelimannien kanssa alkuvuodesta toisen MeijeriBlues-keikan mahdollisuudesta tuli esiin tapahtuman mukava miljöö ja tunnelma, samoin tietty positiivinen kotikutoisuus.

Lapinjärven BluesRock-yhdistyksen järjestämässä MeijeriBluesissa on ollut mukava soitella, ja se on tärkeä juttu bändille, jonka soittajista kukaan ei halua soittaa ammatikseen tai edes puoliammatikseen. Suomalaisia, ikävä sanoa, umpitylsiä häitä ehdimme kahdeksan vuoden aikana soittaa riittävästi, jotta häät ja hääkeikkaohjelmisto enää inspiroisivat maksulliseen ja säännölliseen keikkailuun. Sivutyötä kukaan ei soitannosta kaipaa, vaan soittaessa pitää olla kivaa – ja sitähän se on MeijeriBluesissa ollut. Onnistuakseen tapahtuman ei tarvitse olla järjestelyiltään ja puitteiltaan massiivinen ja ammatillisin voimin kalliisti toteutettu, vaan ajankohdan lisäksi ohjelma, miljöö ja ihmiset ratkaisevat.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Soittopelit valmiina ruutanalliseen soitantaan. Kuva: Vesa Peltola

MeijeriBlues edeltäjineen on ollut pitkään yksi BluesRock-yhdistyksen vuosittaisista tapahtumista, mutta muutakin tehdään pitkin vuotta sekä itse että yhdessä muiden yhdistysten ja kunnan nuorisotoimen kanssa. Yleisesti ottaen BluesRock-yhdistys keskittyy kaikenlaisen esittävän taiteen edistämiseen Lapinjärvellä. Otin ”blues-rokkarit” tähän esimerkiksi sen vuoksi, että se on Lapinjärven aktiivisista yhdistyksistä itselleni tutuin. Vaikka BluesRock-yhdistys eroaa toiminta-alueeltaan muista lapinjärveläisyhdistyksistä, yhteisiä piirteitäkin on. Tapahtumat toteutetaan pienillä resursseilla joko yhdistyksen omin voimin tai – kuten viime kesän onnistunut Lukkarin PuistoJuhla – yhdessä muiden yhdistysten ja muiden toimijoiden kanssa. Harkittu voimien yhdistäminen on hyvä asia. Silloin voidaan toteuttaa myös yhteistapahtumia, jotka tuovat hyvän täydennyksen yhdistysten ja kylien omien tapahtumien jatkoksi.

Kaudella 2016 aloittavana tuoreena BluesRock-yhdistyksen puheenjohtajana hieman huolestuttaa se lähtökohta, että pienessä kunnassa on tapahtumille melko rajallisesti tekijöitä ja yleisöä. Siksi on toivottavaa, että voitaisiin heti tammikuussa kokoontua järjestöfoorumissa (tai vain kahvikupin äärellä) yhdessä sopimaan tapahtumien ajankohdista, jotteivät tapahtumat kärsisi turhista päällekkäisyyksistä. Harva lapinjärveläinen saati naapurikuntalainen ehtii tai jaksaa samana päivänä käydä monessa kulttuuri- tai urheilutapahtumassamme, mutta sopivasti ympäri vuotta eri paikkoihin ripoteltuina tapahtumille riittää paremmin järjestäjiä ja kävijöitä. Pahimmillaan tapahtumien päällekkäisyys tai turha läheisyys kuormittaa myös järjestäjiä, joista monet kuuluvat useaan eri yhdistykseen.

Vuoden 2015 blues-rockit on laulettu ja nuotit pantu nippuun, mutta vuoden 2016 tapahtumat odottavat järjestämistään. Kaikenlaiseen kiinnostavaan toimintaan kannattaa tulla mukaan. Vaikka yhdistystoiminta kuulostaa nimen perusteella ehkä tylsältä, itse tapahtumien suunnittelu ja toteutus eivät sitä ole. Apua tarvitaan yhdistyksessä jos toisessakin, ja samalla kasvaa yhteisöllisyyden lisäksi myös Lapinjärvellä tapetille noussut kolmannen sektorin ja kunnan yhteistyö. Hyvästä fiiliksestä puhumattakaan.

Mukaan vai ei? Kahden vaiheilla ollessa kannattaa muistaa, että asiassa kuin asiassa vaihtoehdoista aktiivisempi yleensä rikastuttaa elämää enemmän. Edesmennyt Teekkarikylän isännöitsijä, kunniateekkari h.c. Ossi Törrönen tapasi vastata opiskelijoiden pyytäessä häntä mukaan kaikenlaisiin, joskus aika epäilyttäviinkin operaatioihin: ”Sopii mainiosti – sillä tavalla en vielä olekaan ehtinyt itseäni häpäistä!”

Ei hassumpi toimintavinkki vuodelle 2016! Häpäisyvaarakin on onneksi yleensä melko pieni, mutta kunnian, maineen ja hyvän mielen ”riski” on sen sijaan kohollaan.


Vesa Peltola on lindkoskelaissyntyinen, Kirkonkylässä lapsuusvuotensa viettänyt paluumuuttaja, joka ehti vuosina 1984-2008 asua Eirassa, Kalliossa, Kurkimäessä, Kaartinkaupungissa ja Alppilassa. Kirjoittaja työskentelee Motiva Oy:ssä liikenteen energiankäytön asiantuntijatehtävissä ja pendelöi 3–4 kertaa viikossa bussilla.